Ivan Pavlov var en rysk fysiolog och pedagog. Han är mest känd för sin forskning kring hur kroppens funktioner och psyket är kopplade. Forskningarna förklarade bland annat hur nerverna styr bukspottkörteln. Förklaringen kring hur nerverna styrde bukspottkörteln var så unikt och imponerande att han fick nobelpriset år 1904 i fysiologi.

Som barn hade Pavlov intresse för intellektuell forskning och beskrevs som ett underbarn. Hans intresse för vetenskap och forskning utmärkte honom som barn eftersom hans far var en präst. Trots att han hade intresse för vetenskap valde han till en början att följa sin pappas spår och studera teologi. Han valde sedan att sluta studierna inom teologi och började istället med kemi och fysiologi. Efter studierna jobbade han med fysiologer runt om i Europa, men efter några år återvände han till Ryssland där han var professor på den medicinska akademin. Hans forskning var främst om den nervösa regleringen av hjärtat och av matsmältningens fysiologi.

I Pavlovs studier om matsmältningen forskade han kring hur mat kunde aktivera körtlar i magtarmkanalen. Processen kallades psykisk sekretion och han utvecklade en teknik för att mäta saliv utsöndringen hos hundar. Experimentet hette “Pavlovs hundar” och var ett av hans mest kända experiment. Det handlade om hur reaktioner kunde läras in och hur det fungerar. I samband med det arbetade han med att förstå inlärningsförloppet för organismer, och hur det kunde tillämpas i praktiken. Förutom att studera inlärningsförlopp utvecklade han en teori om hjärnans funktion och om mentala sjukdomar. Han beskrev till exempel hur språkinlärning går till, vilket är långa kedjor betingade reflexer. De betingade reflexerna är inlärda reaktioner som är i formen av språk. Detsamma tillämpas när djur till exempel ska uppfostras.

Pavlovs studier inom psykologi har inspirerat mycket av den moderna psykologin. Den har också varit grunden till behandlingar som beteendeterapin. Beteendeterapin baserar mycket på Pavlovs arbete med betingade reflexer.

Andra framstående inom det behavioristiska perspektivet

Utöver Ivan Pavlovs spektakulära teorier inom beteendeterapin finns även två stora namn till som har haft en betydelse för det behavioristiska perspektivet. Dessa två betydelsefulla män var de amerikanska psykologerna John B. Watson och BF Skinner, som dessa tillsammans anses vara de främsta förespråkarna till den kognitiva beteendeterapin (KBT).

John B. Watson

John B. Watson (1878 – 1958) var en amerikansk psykolog och professorn vid John Hopkins Universitet. Watson som följde Pavlovs fotspår kom att bli en mycket betydelsefull person inom behaviorismen. Som känt arbetade Watson som råttforskare på John Hopkins universitet och enligt Watson var psykologins uppgift att förutsäga och kontrollera beteenden. Han menade att människans själsliv omöjligt kunde studeras efter vetenskapliga metoder utan kan endast undersökas genom olika beteenden.

En av Watsons mest kända undersökningar var experimentet med barnet Albert. Experimentet, som ansågs vara mycket oanständigt, gick ut på att Watson lät 11 månaders gamla barnet Albert leka med försöksråttorna i laboratoriet. När Albert lekte som bäst med de vita råttorna slog Watson med en hammare på ett järnrör. Oljudet, som kom att skämma lilla Albert till tårar, resulterade i att barnet kom att förknippa rädslan från ljudet till objektet – i det här fallet den vita råttan. Experimentet kom att återupprepas vid ett flertal tillfällen till en dag då lilla Albert fasade för alla djur som förknippades med råttans vita päls, men även tomten och skäggprydda män i allmänhet.

Det Watson ville förklara med detta omoraliska och tvivelaktiga experiment var hur och varför olika fobier uppstår. Han menade att det handlade om en olycklig och felaktig betingning, händelse, och att genom att identifiera dessa ting går det att lära om.

Watson var vad man kallade en radikal behaviorist. Han ansåg att Freuds teorier kring det undermedvetna endast var rena vidskepelser och tog därför helt avstånd från dessa teorier om människans inre värld.

B.F. Skinner

Burrhus Frederic Skinner (1904 – 1990) var en amerikans psykolog och författare. Skinner som föddes på den amerikanska landbyggden hade som dröm att bli författare och kom att ta sin Bachelor i engelsk litteratur år 1926. Dock kom intresset för människan och dess beteenden att ta över och år 1931 tog Skinner sin doktorsexamen inom psykologi vid Harvard University.

Skinner är mest känd för sitt banbrytande arbete inom den experimentella psykologin och är en viktig figur in om behaviorism. Idag är mycket av den forskning Skinner utförde under sin tid grunden för dagens KPT och beteendeterapi för barn med autism.

Ett av BF Skinners mest kända experiment var hur om hur vidskeplighet bildas i duvan. Experimentet gick ut på att Skinner placerade ut ett antal hungriga duvor i en bur. Till denna bur anslöts en anordning som portionerade ut mat till duvorna. Denna process skedde under regelbundna intervaller och hade ingen koppling till duvornas beteenden. Det som skedde var att det beteendet som fåglarna, samma stund som maten kom, sysselsatte sig med förstärktes. Tanken med studien var att påvisa sambanden mellan djur och människor och vidskepelser. Att se hur, i det här fallet, fåglarna betedde sig om det fanns ett orsaksband mellan beteende och utdelning av mat.

BF Skinner förespråkade inte bestraffning i sin syn på psykologi. Istället ansåg han att förstärkning, både positiv och negativ, var ett sätt att åstadkomma en beteendeförändring.